My Rosén

Nu har detta gått så långt att jag inte ens är hungrig när jag vaknar.
Eller efter träning. Och jag kan inte äta när jag inte är hungrig.
Mina tankar och funderingar försvinner inte. Det brukar gå över.
Men detta gör inte det. It wont ever be ok. Bara tanken på..
det gör ont. Jag vill inte. Men ändå vill jag. Eller, jag vet inte vad jag vill.

"jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här"
kan nog summera mina känslor lite.. men bara lite.

Inte många som förstår vad jag dillar om
och så får det förbli just nu.