En chans till balans


Du tittade på mig, igår när ingen annan såg.
Du sa dom finaste ord du kom ihåg.
Du är min chans, till någon sorts balans.
En chans jag gärna tar om jag kan.


Orden du sa, ja du sa dom bra.

Nu har det gått ca 1 månad sedan jag fick reda på det som fick bägaren att rinna över.
Jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde den sista tiden.
Jag har insett att det finns så mycket mer. Så mycket som jag missat.
Jag har mina nära och kära att tacka för detta. Vissa nya personer i mitt liv som
jag aldrig lärt känna om detta inte hänt. Och jag är så otroligt glad över det.
Men fortfarande finns den där frågan som ekar i huvudet "Varför!?"

Där levde jag, i ett liv som jag trodde var rätt för mig. Eller, jag vet att det är rätt
för mig, någongång. Men inte just nu. Och helt plötsligt levde man i en "lögn".
Nej det där får vänta. Jag tror jag tappade mig själv på vägen någonstans - måste hitta tillbaka.
Men samtidigt är jag oerhört tacksam för all kärlek jag fått uppleva.
För det va ju faktiskt bra en gång. Det är lätt att fokusera på de saker som varit dåliga
när sånt här händer. Det är lättare att komma vidare då.

"du är som att man har hittat sig själv sen insett att man har gått fel"