My Rosén

Min lilla, lilla kusin, Niklas.
Saknaden är så stor, så stor.
Sista hejdå idag. Något av det jobbigaste jag gjort.
Att återigen se mina nära och kära i den djupaste sorgen,
att återigen behöva lägga en blomma på en så liten kista,
att återigen gråta hejdlöst utan stopp.
Det är så overkligt, som att man inte är här. Som att man är långt borta
och inte närvarande alls. Som i en dimma att försöka se klart genom.

Mitt sista minne med Niklas är ganska roligt när man tänker efter.
En studsmatta, en bounceboard, ett försök att "tap:a" min hand.
Resultat - stukat finger på kusin My
Niklas blir så rädd och säger "Oj, tänk om jag måste köpa en ny hand till dig"

Fick flashbacks till Roberts begravning, känslan man hade där ville man aldrig
behöva känna igen. Och det är inget jag skulle önska min värsta fiende.
När sånt här händer, då är allt annat så himla oviktigt.
Helt ärligt, jobb, pengar, boende, festande, honestly - vad betyder det egentligen?
Ingenting. Ingenting alls för mig.
Min familj är det absolut viktigaste. Jag har nog aldrig kramat mina syskon och föräldrar
så mycket som jag gjort på senaste tiden. Lillan är Way over there och det är så jobbigt att inte
kunna hålla om henne. När jag vet att hon är som mest ledsen. När hon behöver en syster som mest.
När hon behöver våra stunder. Som bara systrar förstår.

Det som har hänt - har hänt.
Det kan vi inte göra något åt.
Vi kan bara minnas de fina stunder vi haft tillsammans med Niklas.

"Låt oss minnas de soliga dagar då sorg och smärta fjärran var
Låt oss minnas de glädjedagar då vi tillsammans var."